Flottarliv på Ljungan

Välkommen till Nolbyströmmen, i nutid en populär plats för flugfiskare.

Flottningen var under hundratals år det enda sättet att transportera timmer i strömmande vattendrag från skogarna i inlandet till gruvor nedströms och sågverken vid kusten. En stor del av timret som transporterades på Ljungan togs till sågverket i Svartvik, idag ett kulturarv och populärt besöksmål.

Flottningsmetoder var fastflottning där timret flottades i buntar och lösflottning där timret flöt löst. Lösflottning var den dominerande metoden i Sverige. Vattendrag som användes till flottning kallades flottningsleder eller flottleder, flottningen började direkt efter islossningen och oftast byggde man dammar för att kunna öka vattenflödet i trånga passager. Flottningen avslutades vid ett så kallat skilje där timret sorterades efter ägare och virkestyp. På 1960–1980-talen försvann flottningen då tåg och lastbilstransporter ansågs mer lönsamt.

Det verkar ha varit praxis att yrket som flottare gick i arv från far till son och de flesta var från lokalbefolkningen. Flottarens uppgift var att se till att timmerstockarna flöt på, drev med strömmen och kom fram till skiljen/sorteringen. Det gällde att riva så kallade ”brötar” (anhopning av timmer) och att bogsera timmer över lugnare vattendrag.

Till sin hjälp hade de båtar men ofta fick de hoppa mellan stockarna för att sära och skjuta på dem med flottarhakarna, flottarnas viktigaste arbetsredskap. Arbetet var hårt och farligt, det var vanligt med olyckor, men yrket hade hög status och ett romantiskt skimmer över sig. Flottarens liv framställs gärna som avundsvärt idylliskt, men verkligheten var en annan. I strida forsar kunde timmerbröten bli till gigantiska plockepinn, och hur man egentligen lyckades trassla ut dem mitt i en brusande älv är svårt att föreställa sig.

I lugnare vatten skulle timret buntas ihop till stora flottar som sedan varpades fram med hjälp av kättingar och båtar. På dessa flottar kunde även hela bohag flyttas och flottarna användes till och med som dansbana!

Fest blev det även på hösten när säsongen för flottningen var över. Då utfördes den så kallade rumpningen, vilket innebar att man rensade stränder och bottnar från timmer som fastnat. När rumpningen var klar sägs det funnits en tradition där en liten flotte byggdes, på vilken det placerades en docka föreställande en flottare, som sedan skickades ut i strömmen. När flotten gled ner för strömmen möttes den av hurrarop från alla flottare längst stränderna. Dagen avslutades sedan med en ”rumpbal”.

Längre ned längst Ljungan finns idag en populär fiskeplats med namnet Rumpan och längst Ljungans norra strand går flottarleden, en 27 km lång vandringsled.