Livet vid kolmilan

De som hade till yrke att tillverka träkol kallades kolare, kolet användes till järnbruk, hyttor och smedjor. Kolningen var igång under hösten och vintern då brandrisken var som lägst. Ofta var det bönder som arbetade vid milorna, då det var en lugnare period på deras marker och gårdar. Processen började dock långt tidigare, redan under våren skulle träden som användes till milan huggas ned och torkas. Under senare tid fanns det även kolgårdar där man kolade året om, där användes avfall från sågverken, som bakar, grenar och toppar. Längre tillbaka i tiden kolade man i grop, liggmila, för att få kol till smidet. Den kolmila de flesta av oss kopplar till kolarlivet, resmilan, kom med vallonerna redan på 1600-talet men fick sitt genombrott i slutet av 1800-talet då man började använda restprodukterna från sågverken.

Arbetet med kolmilorna innebar många långa och ofta ensamma, timmar av vaktning. Det var hårt arbete och en kolare kunde ha ansvar för 3-5 milor samtidigt inom ett avstånd av fem kilometer. Författaren Dan Andersson fångade livet vid kolmilan genom sina melankoliska visor: ” Jag väntar vid min stockeld medans timmarna skrida…”, ”Bort längtande vekhet ur sotiga bröst…”.

Första dygnet när milan var igång blev det mycket passning med bland annat påfyllning av ved i tändtrumman, en eldningsgång mitt i milan, som nåddes via en stege där kolaren fick klättra högst upp på milan. Det gällde att ha koll på röken som berättade vad som hände inne i kolmilan. Röken skulle se ljus och tjock ut då var det ok, blåaktig rök betydde att det var kol som brann, grå rök att det var ved som brann.

När kolmilan började vara klar märktes det bland annat på röken, som blev tunnare. Kolmilan stängdes då genom att klubbas helt lufttät. Man kunde även dämma kolmilan genom att ha på vatten. Kolmilan hölls fuktig i några veckor för att kväva eventuell kvarvarande glöd, revs sedan och kolen packades för transport till bruken. 40-50% av veden blev användningsbar kol.

Kolproduktionen ökade hela tiden för att nå sin höjdpunkt under krigsåren på 1940-talet. På 1950-talet sjönk efterfrågan dramatiskt då ny teknik på järnbruken gjorde kolet överflödigt. Kolaryrket försvann, vilket innebar en ekonomisk kris för många skogsägare och skogsbönder och avfolkningen av skogsbygden tog fart.